Krönika – Ett år som nämndeman. | Sverigedemokraterna Mölndal

Krönika – Ett år som nämndeman.

KRÖNIKA 2020

Jag har under det ödesdigra året som gått getts möjlighet att delta i mycket lärorik verksamhet. Det handlar om svenska domstolar och nämndemannasystemet. Som en av fyra domare, varav en är utbildad s.k. juristdomare och ordförande, har jag avverkat ett stort antal brottmål. En notarie finns också som sköter teknik och anteckningar. Således tre s.k. lekmän i varje mål, vanliga människor utan juridisk utbildning tagna som ett tvärsnitt av den svenska befolkningen. Så är tanken bakom systemet med nämndemän men det fungerar inte i verkligheten. De flesta nämndemän är pensionärer. Snedrekrytering finns också bland juristdomarna, på Göteborgs tingrätt är över 70% kvinnor.Arten av brott som behandlats har spänt mellan bestialiskt knivmord till en rektor som okynnesanmält en anställd för, som det visade sig ogrundad misshandel. Och ringa stölder. Rättssystemet är ständigt ansatt av hot från skenande kostnader. En offentlig försvarare kostar 1200:-/tim, -en tolk kanske hälften. Det är en av rättens uppgifter att syna deras kostnadsräkningar och helst lägga återhållande synpunkter på dem, en ständigt pågående kamp.Nämndemännens ersättning är i motsats mycket blygsam och har inte ändrats uppåt sedan 2007. Det skattepliktiga heldagsarvodet är 500:- sedan kvittar det om förhandlingen tar tre eller åtta timmar. Så det är inte detta som är skälet till resursbrist i rättssystemet. Nämndemännens Riksförbund  (nmrf.se) försöker ständigt bearbeta politiken för en uppgradering av ersättningarna, så här långt utan framgång. Högste chefen Morgan Johansson motiverar avslagen med att tjänstgöringen är ett förtroendeuppdrag och ska inte föranleda ekonomiska förtjänster. Mer om detta nedan.Övervägande delen nämndemän är som sagt pensionärer. Visserligen erhåller man förlorad arbetsförtjänst om man kan styrka sådan men det finns andra svårigheter. Med arbetslivets höga krav på effektivitet är det överhuvudtaget svårt att få/ta ledigt på oregelbundet insprängda dagar. Eller, i tingssalen leder ordföranden förhandlingen och har i sin tur besparingskrav på sig från Domstolsverket. Om denne kan komprimera förloppet av en, låt säga uppskattad 3-dagarsförhandling till 2 så är det en fjäder i hatten för vederbörande. Och detta får inblandade inte veta förrän målet är igång. En nämndeman med anställning som begärt ledigt och fått ersättare inkallad står då utan ersättning för tredje dagen. Arvode och ersättning från domstolen utgår bara de dagar man faktiskt är där.Det finns dock sektorer i samhället som lättare kan uppbåda yngre representanter ur sina skikt. I den överdimensionerade svenska offentliga förvaltningen finns det många funktioner som tillfälligtvis lätt kan upprätthållas med mobilkontakt under paus i rättegångarna. Samma förhållanden gäller för arbetarrörelsen med alla dess tentakler. Och det är helt uppenbart att i det dömande rättssystemet får vi en övervikt av yrkesaktiva nämndemän som lever och frodas i ett vänsterparadigm. Liksom Justitieminister Johansson ointresserade av kursomläggning i samhället.

Ytterligare en aspekt är att tveksamma och klandervärda positioner kan ges konstgjord andning genom att anställdas lönekostnader förläggs till domstolsverket.I min iver efter kunskap om den verksamhet jag gett mig in i, tog jag mig an två färska böcker att läsa. Bägge är utgivna under 2020 och den första är skriven av Bo Wennström, prof. em. i rättsvetenskap som nu i skydd av pensionering kan uttrycka vad hans verkliga övertygelse är. I Om straff och fängelser berättar han om reformeringen av straffrätten som genomfördes 1989 och där kulmen nås i 30 kap 4§ som slår fast att fängelse som påföljd endast ska väljas i sista hand. Här läggs en tunggrundsten till den svenska ”snällismen” och gör landet unikt i världen. Det är här olika politiker fastnar även om de bröstar sig med hårdare tag. Om man räknar bort trafikbrott är det fortfarande mindre än hälften av de som döms för brott som utsätts för egentligt straff, dvs. böter eller fängelse. Istället florerar fler än 20 olika påföljder och kombinationer av dessa som alla kan klassificeras in under begreppet VÅRD. Även om fängelse döms ut är det i internationella jämförelser mycket låga straff. Bo berättar om hur ett gäng sprungna ur 70-talets vänsterradikala kretsar skickligt lyckades lotsa igenom förändringen. Han medger att han själv var en av medlöparna till det som nu visar sig utvecklas till en mardröm för oss alla. En av många som av karriärmässiga eller ideologiska skäl valde att följa de högröstade ledarfigurerna. Lagstiftningen hänger kvar men är för ett Sverige som inte längre finns. Jag lämnar nu professorn och hans bondånger över det förgångna och går in på den andra boken i mina självstudier. Gangstervåld heter den och är skriven av Fredrik Kärrholm, kriminolog OCH polis. Han för fram nya tankar om den eskalerande och allt grövre brottsligheten i det Sverige som är nu. Han förkastar den förklaring om ”socioekonomiska faktorer” som huvudorsak till varför brottslighet uppstår. Den har repeterats från forskningshåll i decennier med Jerzy Sarnecki som flitig medial förespråkare. Med dårens envishet har han hävdat att det inte är brottslingen det är fel på, orsaken finns i ett fördelningsmässigt orättvist samhälle.I stället lyfter Kärrholm fram det moraliska och kulturella ansvar vi alla har som samhällsmedborgare. De starkt segregerade utsatta områdena i svenska förorter har ett alldeles för brett spann av språkförmåga, utbildningsnivå och intresse av att ingå i svenska samhällsgemenskapen. Skillnaden är också stor mellan generationer inom etniska grupper och försvårar överföring av positiva värderingar. I brist på gemensamma normer blir det kriminalitet och våld som reglerar de boendes liv. Pengar snurrar runt mellan gangstergäng, pizzerian, frisören, pantbanker, närbutiken, thaimassagen, kasinon, städbolaget. Tvättas, göms och transfereras till flyttfirman vars bil transporterar gods dygnet runt. De som bär tyngden är underbetalda papperslösa. När den kriminella livsstilen väl bitit sig fast är det mycket svårt att bli av med den. I tingsrätten passerar sådana som vill leva med status och Rolex utan att ha godtagbara förutsättningar därtill. Ur sådan miljö kommer de som öppnar eld på öppen gata och tar livet av dem som står i vägen för respekt och förtjänster.

Många försök har gjorts för att lyfta bostadsområden ur brottsalstrande dysfunktion. Till enorma kostnader men med marginell framgång. Kärrholm menar att till slut får man överväga att riva de s.k. särskilt utsatta områdena och försäkra sig om att brottsligheten inte flyttar någon annanstans. Tömning av kvarteren ska ske genom generösa bidrag för frivillig utvandring eller återvandring. Enligt ESO kostar varje person som får asyl tre miljoner kronor under en livstid. Så det finns avsevärda nivåer att ta till för att stimulera utflyttningen. Vill man uppnå önskad effekt krävs det så klart att invandringen till Sverige samtidigt minimeras.Men helt grundläggande är ett reformerat straffsystem, med längre inlåsningstider och slopade mängd- och ungdomsrabatter. Det vi har nu är dyrt och ineffektivt. Oetiskt för att det värnar mer om brottslingen än om offret som förtjänar upprättelse. Omöjligt därför att det förespeglar att alla brottslingar kan behandlas och vårdas till att bli goda människor. I början av 2021 får Mats Löfving frågan om när Sverige kan bli normalt igen. Han är polisen som under gångna året lyfte fram att fyrtio invandrade kriminella klaner opererar i Sverige. Hans svar är att det tagit 40 år att komma dit vi är nu och att det tar mycket lång tid att rätta till. Det beror på hur vi agerar framöver.Under åtminstone en del av denna långa tid fortsätter jag att göra mina sporadiska inhopp i domstolsväsendet, uppmuntrad av att det allt oftare hörs nya röster i offentligheten.

Kjell-Åke Jönsson (SD Mölndal)